Ridtur i regnet

Publicerad 2013-07-09 22:23:00 i Allmänt,

Eftersom Brynjar och jag har fått i läxa att länga ut halsen så har jag funderat lite över mitt bettval de senaste dagarna. Vi rider sen några år tillbaka på blank stång. Han har tidigare i sitt liv gått på hackamore, halsring, kapson och sidepull förutom stången då. Men aldrig tränsbett.

Vill man att hästen ska sträcka fram nosen mer är det som bekant svårare att åstakomma på ett bett med hävstångsverkan, så om jag nu ska träna att sträcka fram nosen så bode jag antagligen använda ett redskap som underlättar det.

Så jag provade att rida på mitt tredelade mylerbett som jag ansåg, för många år sen när jag köpte det, var det behagligaste tränsbettet på marknaden. Men de var lite av en kalldusch. Jag satt fortfarande på enhandsfattning för att befinna mig någorlunda i min komfortzoon, men de hjälpte inte. Brynjar var konstig och okänslig i munnen och jag visste inte vilket håll jag skulle föra handen åt. Ingen harmoni. Det är ovanligt att känna Brynjar så svårmanöverrerad och stum i munnen, han brukar gå på minsta kramningar från handen, även på halsring.

På slutet av ridturen började vi närma oss något som likande ridning igen men jag var väldigt förvånad över att de gick så dåligt! Så jag gick hem och grubblade en del och i dag sket vi i bettet men tog repgrimman med tyglarna fästa under hakan, så det verkade väl ungefär som en bosal.

Vackra hästen!

Nu gick det å rida igen! Avsaknaden av hävstångsverkan fick Brynjar att sträcka ut halsen lite mer och med mer träning tror jag att vi kommer att komma fortare framåt med repgrimman än med stången. Att båda tyglarna var fästa under hakan på honom gjorde att signalsystemet var mer likt att rida på fast stång vilket gjorde det betydligt lättare för både mig och Brynjar, så vi kunde svänga som vanligt.

Brynjar i en ganska taktren trav, nosen kunde sträckts fram ytterligare men vi är på väg.

Men dagen på tränsbett gav mig ändå ett llitet hum om vad jag kan sträva efter med handen, jag tror jag söker ett svar på min halhalt (stänging av handen) som innebär att Brynjar ska "söka fram till handen", eller rättare sagt sträcka ut hals och nos när jag öppnar handen igen. den känslan ska jag leta efter ett tag så får vi se vad som händer. I värsta fall blir det dåligt och vi får övergå till att göra samma fel vi gjort förut, men det känns lovande för tillfället.

Här är en suddig stilstudie av hur Brynjar använder sin hals i sina försök till en bärigare galopp. Trots att halsen är antagligen för kort för vad han behärskar nu, så blev jag ändå glad över att han har en fin båge på både över och underlinjen av halsen och att nosen vågar sig fram framför lodplan.