Linnéas hästliv

Brynjar och jag prövar att röra oss lite utanför den akademiska ridkonstens ramar. Dagens fokus låg på två övningar som man oftast eller aldrig använder inom akademiskt.

 

När det blir rätt, vilket det ofta blir, så ryggar Brynjar med huvudet sänkt, halsen blir lång och ryggen höjs och bäckenet vinklas och bakbenen trampar under honom. När jag då ber honom trava, med rätt mängd drivning, så börjar han trava i ett långsamt tempo där han ytterligare länger halsen och tar med sig ganska mycket av känslan från ryggningen in i traven, jag tror också att den längda halsen får hans rygga att svinga bättre.

 

När det blir fel däremot, slarvar Brynjar genom att höja huvudet, stumma ryggen, backar snett och krokigt. Startar jag trav ur det läget skuttar han in i en trav med för kort hals och sänkt manke, eller så tar han ett galoppskutt i stället.

 

Effekten som jag strävar är främst att han ska få en långsammare trav, men längre hals och kanske även bättre takt verkar vara andra positiva effekter som går att uppnå med övningen. Jag har läst om andra personer som lärt in piaff via ryggning, samt att det ska vara samma diagonala rörelsemönser i trav som vid ryggning. Nu är inte mitt mål direkt att få honom att piaffera av ryggningen, vi har en bit kvar dit och folk verkar oense om hur vidare det är ett bra sätt eller inte att nå piaffen, utan vi använder övningen på den nivå vi är.

 

Bakgrunden till den här tanken har fötts ur dels hur oerhört manövererbara och flyttbara hästarna som tävlar WE (workning equitation) är och Brynjars och mitt problem med att ständigt rida över"böjda".

Brynjars komfortläge i böjning är: vilandes på ytter bog, halsen överböjd och inner höft sänks inte, inner bak bär inte, speciellt i trav. Min tidigare taktik för att komma till rätta med problemet har varit att mer eller mindre utgå från den överböjda positionen och sen räta ut halsen och "peta in" ytterbogen. Men nu provar jag att även angripa problemet från motsatt håll:

 

Om jag rider på en volt och ber honom att bli "för" rak, dvs flytta ut bakdelen så har går i en skänkelvikningsliknande rörelse då han får träda förbi tyngdpunkten med inner bakben men tvings öka rörelsen i höften genom att svinga fram och förbi inner bakben. Då ökar alltså en av bitarna han har svårt för: svinga fram inner höft.

 

När han kan röra sig på en volt med bakdelen strax utanför voltspåret kan jag genom att "lyfta" bogen lite utåt, och på så sätt skapa en lagom svag böjning. 

 

Effekten verkar då bli att han får med sig den svingande lösgjorda innerhöften in i böjningen. Vilket ger en lagom jämn böjning genom hela kroppen där inner höft sänks, bogarna lättar och han reser sig fram, sträcker ut halsen, sänks bak och blir mjuk och följsam, samtidigt som stabiliteten hos en korrekt böjning infinner sig. Precis den fina känslan vi sökt så länge men inte fått tag i.

 

Problemet ligger i att jag lyckas hitta det läget i vänster varv med Brynjar, där kan vi ta med oss känslan in i några travsteg. Men i höger varv tappar Bynjar endera riktiningen (går in i voltspåret), gör en vänstersluta eller låter bli att flytta ut bakdelen.
Det märks då väldigt tydligt hur ovant det är och hur oliksidig han är, vi har ridit ungefär 4år i hans komfortläge "överböjd" så de märks att det tar emot när man försöker något nytt. Det är svårt för honom att placera bakdelen utanför spåret tom om jag ber honom kliva förbi tygndpunkten med inner bak, så jag aldrig fångar upp böjningen.

 

Det återstår att se hur djupt det sitter fast i högervarvet, kanske kan Anna behöva komma och knaka lös något om det inte ger med sig. Jag känner att jag törs pröva rida honom för rak då jag har bra koll, jag känner när han ställer om höften och vet hur jag ska be honom att "fånga upp" höften igen, de har vi övat mycket på.

 

Så vi rör oss utanför "ARboxen" och ser om även övningar som är "förbjudna" inom AR kan ha något att bjuda, som kan gynna Brynjars förmåga att utföra en korrekt böjning, samling, lägning etc..