Linnéas hästliv

 

Är jag frustrerad? Missnöjd? Otålig? Tyckte att det tog lång tid? Kände mig pressad - att jag borde kunna hämta min egen häst fortare?  Nä, ingenting av det, inte ens nära.

 

Jag är otroligt glad att jag har vuxit upp, törs faktiskt säga att jag har blivit äldre och bra mycket mer vis, i alla fall när de gäller hästar. Otroligt mycket av den frustration som fanns när jag var yngre, har runnit av. Jag är inte lika hetlevrad som då.

 

Och visst märks det när det kommer till hästhantering. Att vara stilla och vänta - tålamod har fått ytterligare en djupare betydelse. 

 

Nestos beteende kartläggs allt tydligare för mig, i dag tänkte jag socialisera med honom lite mer aktivt. Planen var att ta på grimman, öva lite ledövningar och borsta bort all lera från hans kropp. Så jag började med att öva på att få närma mig honom. Han är väldigt reserverad, även när han har grimman på sig, så lutar han och kliver ifrån mig. Även om han står stilla så andas han inte. Han andas inte och söker inte kontakt.

 

Så vi börjar resan.

 

För att komma till rätta med det här, känner jag att det är främst två saker som jag behöver arbeta med för att det ska släppa för honom. Dels behöver jag vara jättenoggrann med att han ska acceptera den position jag vill ha i förhållande till honom. Han får finna sig i det. Vill jag stå brevid honom så kommer jag att göra det. Då hjälper det inte att han försöker flytta undan, utan han får acceptera att jag står där jag står, i förhållande till honom. 

 

Det andra är att få honom att aktivt börja söka kontakt och vara en del i det jag gör med honom. Nu är han lite som en stel pinne som bara blir "utsatt" för massa saker han inte har kontroll över. Här kom bla anledningen till att det tog sån lång tid att sätta på grimman.

 

Jag rör mig närmare honom, med sidan till, axeln mot honom sänkt, blicken mild, när han går iväg parerar jag stoppar honom ideligen. Men så fort jag får närma mig lite och han endera låter bli att visa avsky (genom att inte gå) eller söker lite kontakt så belönar jag med att lämna honom. 

 

Samma sak övade vi i grimma sen. En viktig del är att jag får stå nära honom, i lugn. Så jag ställde mig vid bogen/halsen och strök på honom över mankammen. Han står då oftast stilla på benen med vrider halsen så långt ifrån mig han kan. Tålamod, väntan. Väntan på att han ska föra tillbaka halsen och titta på mig, titta på mig och andas, prata med mig. Då slutar jag klappa och ger honom mer utrymme. För i det här läget är det utrymme, inte belöningsklappar han vill ha. Och belöning får han när han försöker vara en del i det jag gör med honom.

 

Efter några gånger så börjar han klarna lite på ögonen, börjar få en aning om att den här konstiga människan som så bestämt tränger sig in i hans sfär vill att han ska titta tillbaka på henne. Att han ska börja kommunicera, att han törs.

 

Lite ledövningar hann vi med också, ett oerhört litet och tyst samspel. Jag stannar upp i kroppen lutar lite dit jag vill och väntar, andas, en, två, tre ...och så börjar han gå dit jag vill. Han är så otroligt känslig, men törs nästan inte lita på att jag menar allvar, allvar med att det kan vara så här stilla men ändå så tydligt, konkret och konsekvent. Inte en rörelse i onödan från människan, varje gång blicken och hållningen förändras så betyder det nånting, inget tas för givet. Och då vet han, han vet och han ser, han törs bara inte lita på det helt. Än.

Men han börjar ana att en liten uppsträckning av axlarna ett andetag in och en skarp blick mot hans ansikte, alltid betyder stanna. Och att handen alltid kommer förstärka med att lyftas efteråt om han inte lyssnar. Och det för honom viktigaste: att allt trycket alltid kommer att upphöra samma sekund han hejdar sig. 

Flera gånger stannade han när jag bytte blick och drog tillbaka axlarna, hejdade mig själv. Och sen fram igen, när jag lutar mig framåt i viljan att gå. Då följer han mig med huvudet i axelhöjd. Lugn och lyssnar. Så fint...

 

Brynjar mår bättre nu. Efter att jag tränat med Nesto en stund gör Brynjar som han brukar. Kommer fram och ställer sig och är med. Ger sitt stöd, övervakar, hjälper. Står där brevid, är inte i vägen men finns där.