Linnéas hästliv

Idag har jag jobbat vidare med Bettan och slutan. Hon förstår nu spöhjälpen så till vida att hon vet att rumpan ska flyttas innåt. Hon feltolkar nästan aldrig spöet längre vid "sidbyterna" . Dvs fortsätta ta rumpan åt samma håll trots att man bytt sida, en bäbissjukdom.

 

Det innebär att hon kan hjälpen tillräckligt väl för att kunna traska runt några få steg i en slutarörelse.

 

Så just nu jobbar jag inte med att gå fler steg i sluta utan med kvalitén. Det är ju ganska jobbigt att göra en bra sluta så Bettan fundera lite på hur hon ska hålla kroppen för att de ska bli så lite jobbigt som möjligt. Hehe precis tvärt emot min tanke såklart.

 

Hon har försökt med lite olika taktiker för att missa det svåra läget. Bland annat så provar hon att trycka in inner bog. Då blir hon rakare i kroppen och kan lägga massor med vikt på inner fram. Där får jag peta tillbaka bogen med spöet och förtydliga ställningen i nacken.

 

Ibland så går hon fint på tre spår, ganska bra böjd och då är det lätt att tro att det är bra. MEN då kikar jag på riktningen och då märker man att hon belastar andra bogen, dvs ytter bog för mkt och driver lite diskret ut över den. Jag får då övertala henne att hålla riktningen snett innåt (dvs mot en piruett i stället för ut över ytter bog).

 

Då blev det jobbigt igen och hon han stå och väga hit coh dit, ta ett halvt steg i olika riktningar för att försöka lista ut hur tusan hon ska gå när jag inte vill att hon ska gå på nåt av dom bekväma sätten.

 

Men ut ur det arbetet får jag en par steg i stöten som är riktigt fina, i sluta, böjd och utan att överbelasta varken inner eller ytter bog. Jättefint! Dom stegen är verkligen värda att "kämpa" för.

 

Hon hade smält intrycken sen sist  och hade denna gång lättare med att föra fram höften som var som en träplanka sist. Ökad kroppsmedvetenhet, förståelse och massagen på ländryggen har nog hjälpt till. Det är väldigt roligt såhär i början för man får fort mkt resultat! Bettan börjar jobba hårt i sin nya roll som akademisk häst! Madde är mäkta stolt för sin häst!

 

Vi travade lite på longen och där låg fokus på steg ett: att flytta ut bogen lite för att möjliggöra början till böjning. Det va lite tungt sa Bettan, men hon tog i för kung och fosterland, hela ryggen blev krum. Och det kom fram en annan trav, en bjongig fintrav. Den kommer Madde älska :)

 

 

På kvällskvisten åkte jag upp och träffade Emelie med hennes Shakke i paddocken. Vi hade en ytterst trevlig kulturkrock mellan hopphästvärlden och ARvärlden. Jag fick prova markarbeta Shakke, han var ytterst lättlärd och foglig och han greppade och klarade av att göra mer på ett pass än vad jag förväntant mig. Begåvad kille. Men så blev han bra trött oxå i hjärnan.

 

Eftersom han gärna ställde sig utåt på volten och slirade med rumpan så gick jag framför honom, tog handen på yttersida om huvudet och bad honom där hållandes i inner tygel om mer ställning i nacken. Han stod och filurade (slemmade ;) ) en stund på hur han skulle göra men blev sen fint följsam. 

 

När ställningen i nacken fanns där så försvann oxå omedelbart problemet med slirningen. Eftersom ställningen i ganarschen är typ direktkopplad till höften. Han gick jättefint med innerhöft framförd och fin böjning genom kroppen, även på små krumelurer.

 

Va lite djärv och provade även ur den positionen leka lite mot sluta efter att Emelie visat att han typ fattade spöhjälpen på ytter skinka. Och ja, han tog faktiskt  några steg i jättefint böjd i sluta. Genom att han hade så lätt för att psykiskt och fysiskt släppa igenom ställningen i nacken så funkade även slutan. Nåt steg och mer kan man verkligen inte kräva för en första gång!

 

Jätteduktig och begåvad häst, roligt att se dom tillsammans. Vill man veta mer om Emelie och Shakke kan man läsa på Emelies blogg :  
http://emblems.blogg.se/

Efter förra inlägget har jag börjat lära Brynjar att trampa med bakbenen vid hand. Vi har tränat en gång och han förstår nu att trampa några steg i taget för visuell hjälp från spöet samt kommandot tip, tip varje gång hoven ska lyftas.

 

Han trampar de flesta stegen tätt och fint under sig, bara nåt enstaka steg som han breddar. Så det är bra. Frambenen står stilla.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska ha den här övningen till men ungefär liknande våra galoppskutt så kanske det kan användas för nån form av förståelse hos Brynjar att benens rörelse inte måste vara proportionell mot hastigheten frammåt.

 

Om rörelsen ska använda från stillastående, från skritt eller från trav eller inte alls återstår att se. Han är hur som helst duktig på att lära sig nya knäppa saker som jag hittar på!

 

Sent i går kväll surrade tankarna fort och efter en del googlande och eget funderande hade jag skrivit ihop ett papper om trav.

 

Jag jobbar efter förmåga hela tiden framåt efter ARs regelbok. Där bra böjning, gymnastisering i skolorna och sen samling rätt utfört ska lösa det mesta inom ridningen ( i väldigt grova drag). Det kommer jag fortsätta att göra, MEN jag väljer ändå att försöka se mig om, se utanför boxen och söka efter fler lösningar för att hitta ren travtakt.

 

MÅLET är att skapa en trav som jag kan jobba honom i. Med jobba menar jag här skolor, samla, länga och svänga.

 

Så det som kommer nedan här, är sammanställningen som helt utan vetenskaplig grund snurrade igång i min skalle i går kväll, jag vet inte hur eller om jag kommer använda det i min hästträning utan ska ses som reflektioner än så länge.

 

 

PROBLEM

Fyrtakt uppstår då frambenen sätts i före bakbenen. 

Ett för långt bakbenssteg (skjuter) ----> Långt frambenssteg -----> Frambenen under tyngdpunkten ---> 2-takten tappas.

 

HYPOTES

Om jag kan få bakbenen att lyftas tidigare kan jag förkorta bakbenssteget.  Då hamnar bakbenen i frambenens takt och på dess plats under tyngdpunkten. Dvs 2-takt skapas.

 

MÖJLIGA LÖSNINGAR

• Mekaniskt lära honom stillastående att lyfta vart annat bakben. Sen tillsätta lagom mängt rörelse frammåt.
  
  
• Rida skänkelvikning i trav. Den diagonala (2-taktiga) rörelsen förstärks av den diagonala riktningen. Det verkar vara mkt svårt för hästen att utföra i fyrtakt. (Eftersom öppnan i dagsläget är för svårt i trav)
  
  
• Med cavalettibommar träna hästen till rätt takt genom förbättrad koordination, styrka och schwung. Islandshäst ca 90-100cm mellan markbommar (-10cm på upphöjda bommar). Vad jag läst.
  
  
• Hålla takten i sätet.

Den här sommaren har jag prövat en hel del nytt i min ridning. Med tanken att "det måste vara bättre att prova nåt nytt och få nya problem i stället för att sitta fast med dom gamla hela tiden."

 

Från kuserna i försomras fick jag påpekningar om att vi behövde mer länging i halsen och räta ut halsen för att få mindre problem med bogarna. Så det har vi jobbat med, i början mestadels med längingen och nu lite senare även med böjningen.

Med Emma väl uppe på hästryggen traskade vi bort till gräsplanen och jag kikade på böjningen. Emma har haft lite styrningsproblem så till vida att Picasso endea styvar sig men flyttar sig dit hon vill, eller gör tvärt om, överböjer halsen men svänger inte. 

 

Mycket instruktioner blev det men jag försökte separera det så gott det gick. Det är två saker som händer:

 

När Picasso blir för rak ska Emma lyfta bogarna utåt och på så sätt skapa böjning och eftergift i nacken.

Emma lyfter då tyglarna lite utåt och ber även med sitsen och innerskänkel honom att flytta sina bogar aningen utåt.

När det blir fel så flyttar Picasso bogarna utåt men halsen kortas av och blir stum, huvudet högt. 

För att lösa det problemet måste Emma ligga på och så fort minsta styvhet uppdagar sig, lösgöra halsen. Då kan hon utföra flyttningen av bogarna och få den effekten hon önskar: mer böjning.

 

Ibland får de motsatta problemet och Picasso driver iväg ut över ytter bog, men halsen är överböjd. I dom lägena ska Emma i stället försöka med sitsen vara tydlig, skapa känslan av att hon vill svänga snävt in på en liten volt (motsatsen till den utåtdrivande rörelsen som blivit) och envist ta i innertygeln tills han följer med med frambenen och faktiskt "vänder med" inner tygeltag.

 

Efter en del strul från Picassos sida bestående av viss panik över att hästarna brevid busade, så fick Emma riktigt bra stunder, där hon fick en fin böjning och började kunna med en större lätthet och kontroll flytta bogarna och skapa böjning och styrning.

 

Jag tror att Emma började känna vad hon är ute efter med alla dessa "knepiga AR-tygeltag" vilket ligger ganska långt ifrån den "vanliga ridskoleridningen" och hittade lite av lättheten i ridningen. Då blir Picasso inte stor och tung utan en lättriden, välbalanserad, känslig häst! Det är så roligt att se när samspelet funkar och Emma får till det. Emmas hjärna blev nog fullproppad men jag tror att hon fick med sig en känsla av vad hon söker, hur det känns när de blir rätt.

 

Så här på kvällskvisten hittade jag Emma i stallet på väg ut med Picasso och drog mig till minnes att Emma bett mig slänga ett öga på dom nånting, så då tycktes vara ett bra läge.

 

Emma började jobba lite NH på gården, där petade vi på med tekniken. Emma har bra koll på vad det är hon vill utföra, hur hästen ska föra sig. Det svåraste för Emma, och faktiskt för dom flesta människorna jag mött är det där med energin. Att få saker att hända när man vill och inte hända när man inte vill.

 

Dom felsta människor är duktiga på att avtrubba hästarna för saker, man har god uppfattning och hur man får hästen att inte reagera på ex spöet, eller skygga för en höjd hand etc. Problemet kommer när man aktivt vill frambringa en reaktion hos hästen, speciellt om hästen är lite slö/avtrubbad.

 

Ett spö tex. om hästen inte är rädd för spöet som sak, så är det utan rätt engergi från människan helt värdelöst. Vi måste alltså "ladda" spöet med vår energi. När vi då sen tar fram spöet "oladdat" så reagerar hästen inte på de utan låter sig lugnt vidröras med de utan att ens behöva fundera på om de betyder något. Så kan vi "ladda" spöet med enregi och "tömma"de på energi, så har vi alltså en on-off knapp där hästen är signalkänslig men inte rädd.

 

 

För det första ska de behandlas som en förlängd del av människans arm, och hållas så. Inga konstiga krokiga fattningar med böjda armar och viftande spön.

 

Men framför allt, det viktigaste, händer innan man ens petat på hästen med spöet. Det vi gör i vår kropp precis före vi ens höjer spöet!!

När vi vill att hästen ska lyssna, måste vi blir stillsam i kroppen, fokusera på uppgiften, tydligt luta sig (dvs fokuserat, inte med så stor vinkel mot marken som möjligt)  och synligt i kroppen visa vart vi lägger trycket på hästen. OM hästen då inte lyssnar, så närmar sig spöet (eller vad man nu har) hästen. Men vi måste ta oss tid att stilla oss och visa vilket håll vi vill åt först!

 

Vi människor måste ta oss tid och ha tillförlit till att hästarna kommer att lyssna på kroppsspråket! Annars ger vi dom inte ens en chans och hästarna slutar då försöka för att vi är för oförutsägbara.

 

Åter till Emma, så lyckades hon med flera försök där hon laddat spöet, i detta fall, med energi och Picasso flyttade sig fint. Om än med en lite grinig grimasch. Dom har gått frammåt och det syns att Emma har jobbat med sitt kroppspråk sen jag såg dom sist.

Idag fick jag äran att åka ut och kika på Lena med sin islandskille Fengur som precis som jag och Brynjar har problem med traven. 

 

Fengur har egentligen en väldigt fin och studsig trav som han visar i skogen, men på böjda spår tappar han balansen och går mot passtakt i stället. Lena har jobbat jättefint med honom att placera huvudet både lågt och lite högre, där låter han sig föras upp och ner. Han sträcker fram nosen strax framför lodplan, och allt detta även i traven!

 

Det jag upplevde som deras största hinder för att kunna jobba vidare är inte takten utan hur han svarar på ställande tygeltag. Han suger tag lite i tygeln och trots att halsen är lång och fin så blir han aningen stum i nacken och därigenom så blir han rak/styv och fin-traven kommer inte fram.

 

Min erfarenhet kring det är att de sitter i handen, Lena behöver få en rörlig, bestämd hand som med tydliga eftergifter verkligen visar honom och lockar honom till att släppa efter för tygeltaget. Så varje tygeltag Lena tar ska Fengur besvara med en mjukhet.

 

Till en början är det bra att överdriva lite, böja halsen så mkt som behövs för att ryttaren ska känna/hästen förstå vilken följsamhet man letar efter. Så fort man fått upp känslan för vad man letar efter, så räcker det med att ställa bara sådär lagom mkt. 

 

Jag fick prova att rida på Fengur och när jag fokuserade enbart på att han skulle släppa efter för ställande tygeltag, och det funkade, dvs han slappnade av i nacken och ställningen kom fram, då kom små bitar av en jättefin taktren trav i böjning!

Det var jätteroligt att känna och jag hoppas att jag har inspirerat Lena och att hon fått något matnyttigt med sig som kan ta henne ett steg längre i ridningen,speciellt i traven.

 

Lena fick med en cirkulär rörelse i handen Fengur att slappna av i nacken och då skapa den följsamheten och mjukheten i ridningen som dom behöver för att klara att hålla balansen i traven.

Fint jobbat av Lena!

 

De blir riktigt roligt att se dom på kursen nästa helg!

Det blev en spontanträning med Madde och Bettan. Först finslipade vi på detaljerna kring longeringsarbetet, hur Madde ska göra för att hålla sig i rätt position, ex undan sparkzoon etc.  

 

Det momenten som det oftast felkopplar i skallen för hästarna när man lär in slutan är att dom flyttar rumpan åt fel håll, dvs bort från personen i stället för mot. I början blir det ex lätt problem när man byter sida för då flyttar hästen åt samma håll fastän man bytte sida.

 

Det andra momenten som brukar vara ett hack att ta sig över är förståelsen hos hästen att den faktiskt fysiskt kan röra sig åt ett håll, med rumpan riktad åt ett annat, dvs på tre spår. Det går knaggligt och kräver stor koncentration av dom från början att koordinera ihop kroppen till den rörelsen.

 

 

Det har inte blivit mycket ridet senaste veckan, det har varit fullt upp med tentaplugg och saker att ordna inför att Pontus åkte ner till Åland. Men i dag tog jag mig ut på en ridtur i alla fall.

 

Brynjar hade nog vilat sig i form lite, det gick nu bättre än tidigare. På volt lägger jag fokus på att söka efter det där korrekta läget där han roterar bröstkorgen och sänker innersidan ordentligt, vi börjar nu kunna hitta rätt på de, nästan alltid på beställning.

 

Rakt fram är vi ute och letar lite med diffust efter det där läget, det är nämligen svårare att hitta det bra läget när man inte följer ett voltspår tydligen, men i dag var Brynjar på hugget och bjöd på några fina stunder i böjningen  även på rakt spår. 

 

Oftast ligger vi och glider mellan en öppna, och när han lägger sig på bogen glider jag över mot fyra spår och någon skänkelvikningsliknande rörelse. Den rörelsen får honom att sluta överbelasta/böja bogen och jag kan då ur det rakare läget på fyra spår fånga upp honom igen och glida in i en öppna igen där han lägger mer vikt på bakbenen.

 

Vi försöker fortfarande alltid få ut halsen och framför allt nosen i alla övningar och vi har bilvit ganska duktiga på det ändå. 

 

I dag la jag mycket fokus på att han ska svinga igenom rörelserna igenom hela kroppen och främst kanske då ryggen. Han tappar lätt "steget" så till vida att han kortar av det och drar ihop  kroppen. Det kändes riktigt bra när jag i böjningen får rätt mängd frammåtdrivning så han tvingas svinga igenom rörelsen genom hela kroppen. det är nånting som vi måste jobba vidare med.

 

Det känns tydligt i skritten hur han drar ihop hela kroppen och kortar av steget när jag ex ber om böjning, jag känner det inte lika tydligt i trav, men eftersom det är så i skritten så misstänker jag starkt att han gör likadant i traven, vilket där då rimligen borde resultera i ett av hans största travproblem: att ryggen blir stum och inte svingar (dvs ryggen travar inte).

 

Så vi är hoppfulla och jobbar vidare, det känns som att min ridning har tagit ett kliv frammåt vilket såklart känns jätteroligt. Jag ser fram emot nästa helg och tvådagars-kursen för Katrin Wallberg.

 

Jag kikade på Ida när hon red i dag, fokus i dag låg på tygeltag och formgivning. Ida är som vanligt oförskämt duktig bara man slänger ett getöga på henne i mellanåt ;) 

 

Blingh svänger inte alltid när Ida vill att dom ska svänga, utan hon driver utåt men med halsen böjd. Det problemet har jag vid flera tillfällen stött på med ryttare som faktiskt KAN rida och ska utbilda sin unghäst. Ryttaren agerar som den skulle ha gjort på en utbildad häst som inte svänger, dvs, tar i inner tygel, lägger till ytter tygel mot halsen, trycker med ytter skänkel och ev oxå med inner för böjningen.

Man lägger på massa hjälper för att en hjälp (inner tygel) inte funkar. En utbildad häst vet vad alla dessa hjälper betyder och svänger. Men unghästen får kortslutning i hjärnan och svänger inte och blir absolut inte bättre på att förstå inner tygel vilket var grundproblemet. 

 

Ida flyttade fokus och fokuserade på att Blingh ska följa inner tygel med hela kroppen och inte bara halsen. Då kan hon använda bara inner tygel och ändå få ut det resultatet hon vill. Blingh svarade bra på det och jag tror att Ida kände tydligt när det blev rätt. 

 

Det som är lite svårare att känna, eftersom man inte kan se fyskiskt vad som händer från hästryggen, är vart Blingh håller sitt huvud.  Det är viktigt att hon länger ut halsen och hela överlinjen så att ryggen får en chans att komma upp och hon kan sätta rätt muskler. Blingh är för ett orutinerat öga väldigt duktig och går "i form", men formen är för kort/hög och ofta strax bakom lodplan. Blingh  har ännu inte muskulatur nog att kunna bära en sån hög form korrekt.

 

Så då kommer man till det svåra men viktiga läget där man ska få hästen att sträcka ut och fram halsen -men utan att bli styv i halsen. Dvs behålla lösgjordheten. När Ida får stöd av mina falkögon så får hon till det jättefint!! Allt faller på plats, Blingh blir lösgjord, svängbar och får en fin överlinje. det är riktigt roligt att se att dom är så duktiga!

 

 

Häromdagen hjälpte jag Madde och Bettan igen, Madde började passet med lite horsemanship och fortsatte sen med bröjan till AR-longeringsarbete. Lika duktiga som vanligt var dom!

 

I kväll hittade jag åter igen tillbaka flera upprepade tillfällen till läget där han roterar bröstkorgen och inner bak aktiveras. Det är fortfarande ett väldigt balanserande fram och tillbaka för att hitta dit, men vi lyckas, så jag är riktigt nöjd. Med tanke på att vi inte hittat dit alls tidigare.

 

Jag har hittat ett sätt som just nu ger mig lite mer kontroll eller åtminstonde uppfattning omvad som händer: Jag böjer Brynjar för sätet och ber honom  gå mot, eller in i, öppna. För att kolla om han lagt sig på bogen och överböjt halsen eller inte så vrider jag sätet mer så han går ut mot en skänkelvikning eller 4 spårig öppna. Om han mjukt glider med mig i rörelsen är allt frid och fröjd, jag glider då tillbaka till en öppna och fångar upp inner höft fall jag tappat den.

 

Men om han överböjt sig och jag försöker vrida över honom på 4-spår/skänkelvikning, då glider han inte med i min rörelse utan han lägger sig tyngre på bogen och vill böja halsen mer och inte gå över mot skänkelvikning.

 

På så sätt har det gett mig en mer konkret känsla för vart och hur han placerar sig i böjning. det experimenterandet och gett mig större möjlighet att bolla in honom i rätt läge, där han äntligen får fram en kraftig rotation som vi saknat så länge!

 

Så vi är på g nu! Dagens bilder blev inte särskilt bra, vi lyckades inte riktigt fånga dom korta intervallerna där rotationen kom fram tydligt och jag måste varna för att min sits ser helt hemsk ut, i största delen pga reflexvästen som får mig att se ut som en kutryggig gubbe i stolsits utan svank -.-

 

I dag hittade jag för första gången tillbaka till den kraftiga rotationen, sänkningen av inner bak och resningen fram, som jag upplevde på senaste Katrin-kursen. Det var då första gången jag fått till en sån korrekt böjning, någonsin.  Och i dag var första gången jag hittade dit själv!

 

Det där attans lilla, svårhittade läget lyckades jag komma åt, det ligger precis mellan för rak, för böjd, för lite energi och för mkt energi. Men där finns det, då inner bak faktiskt går in och bär. På riktigt!

 

Senaste tiden har jag prövat jobba Brynjar tillfälligt för rak, dvs mot skänkelvikning. Vi har länge gnetat på i den överböjda positionen tungt liggande på en bog, så jag lessnade och gjorde precis tvärt om. Det har nog gett mig lite mer kontroll över bogarna och bakbenen, och i dag blev det en lyckträff och jag hittade läget mitt i mellan: bärig böjning.

 

Idag kände jag igen känslan från kursen, att när jag lyckas balansera Brynjar rätt mellan det två ytterlägena (överböjd/rak) så tappar han energin och mosar ihop kroppen för att komma tillbaka till komfortzoonen, dvs på bogen. Men om jag balanserar honom i rätt läge och i stället lägger till energi, då kommer det!

 

Så det är lurigt att rida en RIKTIG böjning, dvs. där bröstkorgen roterar, inner bak kliver fram mot tyngdpunkten och bär upp vikten, inner höft sänks och manke och hals reser sig. Men jag kan glatt säga att jag aktivt lyckats få fram det, alla fall två ridpass i mitt liv, under små upprepade stunder av passet. *jättestolt*

 

I går kikade Tobbe på Brynjar när han gick och kom fram till att han traklandar inte. Jag var efter det ut och läste på på internet kring ämnet och det är tydligen ett samband kring avsaknanden av traktlandning och Brynjars ständigt frammåtväxande hovar. Att hovarna växer frammåt ger honom undertuckna trakter, för lång tå och långsmala ovala fötter. 

 

Han står för tillfället också under sig med frambenen, i en position där han avlastar bakre delen av framhovarna. För att få tillbaka traktlandningen och därigenom oxå nå en bättre hovform, oömmhet på grus, så ska man tidigarelägga överrullningen. Då påverkas steget och benet "hinner" vecklas ut helt och därigenom landar hoven med trakten först.

 

Så han verkades med ytterligare kortare tår och så har jag gjort ett experiment med inläggssulor i bootsen för öka stråltrycket, dvs öka blodgenomsträmmningen i strålen vilket ger friskare hovar som lättare bekämpar strålrötan och gynnar dessutom att hoven breddar sig. Jag limmade ihop två liggunderlagsbitar som jag limmade fast direkt i bootsen. Vi får se hur det funkar, men jag tänkte att i värsta fall får jag helt enkelt dra bort dom  och i bästa fall funkar de toppen!

 

Jag tror att jag måste lita mer på sitsen.

 

Jag förlitar mig antagligen allt för ofta på att handen ska lösa mina problem. Med "problem" menar jag exempelvis att hästen inte böjer sig som jag vill. Jag är kvick och känslig i handen, den är aldrig stum eller klumpig, men jag misstänker efter dagens filosofier på hästryggen att jag använder den för mkt. 

 

Jag tror att jag skulle få ut bättre resultat om jag hade mer is i magen, bara slöt handen och lät sisten sköta resten. Kanske är min tendens att lösa allt med handen en av orsakerna till att Brynjar så lätt skjuter runt energin lite hit och dit (ut över inner och ytter bog) i stället för att centrera den och rikta den in under sig/uppåt mot samling.  På Brynjar borde de ta oss ytterligare frammåt i utbildningen, att sluta fippla en massa med handen.

 

Det borde kunna leda oss mer mot ett sånt här resultat. Despanska/portugisiska ryttarna håller då aldrig på att vifta runt med handen. Så den saken ska jag ha i bakhuvvet.

Eftersom jag ägnar ganska mycket tid åt att tjata om att brynjar ska sträcka fram nosen, så inleder jag med en bild där ni kan se vilken position han helst håller sitt huvud i -bakom lodplan. På så sätt kan ni se tydligare vad jag går runt och är glad över när han sträckt fram nosen mer.

 

 

Jag kände mig halv-vissen när jag gick ut till stallet i dag, jag hade bara tänkt att titta till Brynjar och spraya på mer flugspray men väl ute fick jag för mig att pröva min nya kapson och lädertöm. Det visade sig bli ett mycket lyckat pass!

 

Den nya kapsonen fungerade toppen, satt på plats exemplariskt utan att vara hårt spänd, Brynjar som är väldigt känslig verkade inte besväras av att jag tog i den, då det inte är något järn i den utan bara läder. Det plus lädertömmen (som jag dock inte kapat till rätt längd än) kändes riktigt bra att jobba med! 

 

Det som gick så bra med dagens pass var att jag börjar kunna be Brynjar att länga halsen i skolorna. Han drar som standard in nosen lite bakom log så fort jag ber honom om något. Även om jag jobbar honom i halsring gör han detta.  Men i dag fick jag flera gånger en jättefin överlinje och då jobbar han fantastiskt bra.

 

Han skrittade lugnt och fint böjd med utsträckt hals och inner höft på plats, ur det gjorde vi några öppnor och slutor. I öppnan behöver vi ytterligare jobba på finliret i hjälpgivningen, så Brynjar kan placera sig lite mer exakt i öppnaposition, nu vinglar han ibland ut för mkt med baken eller gör ingenting. Vi kunde oxå göra riktigt fina slutor, stadigare, där han längde sin hals och sträckte fram nosen framför lodplan.

 

 

Plöstligt stod jag där och kände att jag "lyckades" med att longera så som Christoffer Dahlgren pratar om och gör, att man med distans från hästen arbetar den i öppna, sluta och senare även samling.

I dag var den bästa AR-longeringen jag gjort i hela mitt liv!

Brynjar och jag prövar att röra oss lite utanför den akademiska ridkonstens ramar. Dagens fokus låg på två övningar som man oftast eller aldrig använder inom akademiskt.

 

När det blir rätt, vilket det ofta blir, så ryggar Brynjar med huvudet sänkt, halsen blir lång och ryggen höjs och bäckenet vinklas och bakbenen trampar under honom. När jag då ber honom trava, med rätt mängd drivning, så börjar han trava i ett långsamt tempo där han ytterligare länger halsen och tar med sig ganska mycket av känslan från ryggningen in i traven, jag tror också att den längda halsen får hans rygga att svinga bättre.

 

När det blir fel däremot, slarvar Brynjar genom att höja huvudet, stumma ryggen, backar snett och krokigt. Startar jag trav ur det läget skuttar han in i en trav med för kort hals och sänkt manke, eller så tar han ett galoppskutt i stället.

 

Effekten som jag strävar är främst att han ska få en långsammare trav, men längre hals och kanske även bättre takt verkar vara andra positiva effekter som går att uppnå med övningen. Jag har läst om andra personer som lärt in piaff via ryggning, samt att det ska vara samma diagonala rörelsemönser i trav som vid ryggning. Nu är inte mitt mål direkt att få honom att piaffera av ryggningen, vi har en bit kvar dit och folk verkar oense om hur vidare det är ett bra sätt eller inte att nå piaffen, utan vi använder övningen på den nivå vi är.

 

Bakgrunden till den här tanken har fötts ur dels hur oerhört manövererbara och flyttbara hästarna som tävlar WE (workning equitation) är och Brynjars och mitt problem med att ständigt rida över"böjda".

Brynjars komfortläge i böjning är: vilandes på ytter bog, halsen överböjd och inner höft sänks inte, inner bak bär inte, speciellt i trav. Min tidigare taktik för att komma till rätta med problemet har varit att mer eller mindre utgå från den överböjda positionen och sen räta ut halsen och "peta in" ytterbogen. Men nu provar jag att även angripa problemet från motsatt håll:

 

Om jag rider på en volt och ber honom att bli "för" rak, dvs flytta ut bakdelen så har går i en skänkelvikningsliknande rörelse då han får träda förbi tyngdpunkten med inner bakben men tvings öka rörelsen i höften genom att svinga fram och förbi inner bakben. Då ökar alltså en av bitarna han har svårt för: svinga fram inner höft.

 

När han kan röra sig på en volt med bakdelen strax utanför voltspåret kan jag genom att "lyfta" bogen lite utåt, och på så sätt skapa en lagom svag böjning. 

 

Effekten verkar då bli att han får med sig den svingande lösgjorda innerhöften in i böjningen. Vilket ger en lagom jämn böjning genom hela kroppen där inner höft sänks, bogarna lättar och han reser sig fram, sträcker ut halsen, sänks bak och blir mjuk och följsam, samtidigt som stabiliteten hos en korrekt böjning infinner sig. Precis den fina känslan vi sökt så länge men inte fått tag i.

 

Problemet ligger i att jag lyckas hitta det läget i vänster varv med Brynjar, där kan vi ta med oss känslan in i några travsteg. Men i höger varv tappar Bynjar endera riktiningen (går in i voltspåret), gör en vänstersluta eller låter bli att flytta ut bakdelen.
Det märks då väldigt tydligt hur ovant det är och hur oliksidig han är, vi har ridit ungefär 4år i hans komfortläge "överböjd" så de märks att det tar emot när man försöker något nytt. Det är svårt för honom att placera bakdelen utanför spåret tom om jag ber honom kliva förbi tygndpunkten med inner bak, så jag aldrig fångar upp böjningen.

 

Det återstår att se hur djupt det sitter fast i högervarvet, kanske kan Anna behöva komma och knaka lös något om det inte ger med sig. Jag känner att jag törs pröva rida honom för rak då jag har bra koll, jag känner när han ställer om höften och vet hur jag ska be honom att "fånga upp" höften igen, de har vi övat mycket på.

 

Så vi rör oss utanför "ARboxen" och ser om även övningar som är "förbjudna" inom AR kan ha något att bjuda, som kan gynna Brynjars förmåga att utföra en korrekt böjning, samling, lägning etc..

Först i dag var jag ut med Brynjar vid hand och försökte ta upp det där med diagonaliseringen igen. Målet med det är att skapa en ren travtakt men utan sväv (dvs i skritt). På så sätt kan man få fram ren travtakt i långsamt tempo.

Arbetet gick ganska bra men är inte särskilt effektivt, är kanske tre av tjugo steg som lyckas. Det är ingen toppen-statistik för inlärning direkt. Och då tittar jag enbart på takten, sen var de ju resten av hästens kropp oxå som skulle gå rätt. Hm.

Funderingarna dyker åter igen upp om det är värt mödan att hålla på med, förmodligen inte så länge jag inte lyckas få inlärningen effektivare än den är nu.

 

Andra passet gick jag ut och tänkte fortsätta arbetet med diagonaliseringen, men det gick ännu sämre. Vi får snarare mer fel är vad vi får ut positivt ur den träningen.

Så jag skuttade runt lite och hoppade sen upp på Brynjars rygg barbacka i jeans och grimma och med en rätt uppgiven planlös attityd, mitt åter igen nyfunna mål att lyckas med Brynjars trav genom diagonalisering kändes plötsligt lika långt bort som förut.

Så jag skrittade runt, provade samla och satt och funderade och försökte känna efter alla fel som jag kan tänkas skapa av mina samlingsförsök.

De saker som jag tidigare fått höra som negativt kring mina samlingförsök har varit, lite för kort hals men främst att det har blivit en svag sänkning längst fram i ryggraden mot manken, när jag blivit för ivrig.

 

Hur som helst så test filurade jag på lite och prövade att rygga honom, då blir ju ryggen fyllig och hästen relativt kort. När jag hade ryggat klart bad jag honom starta i trav och petade med spöet för att be honom behålla formen han fått sen ryggningen.

Då lyckades han starta i en faktiskt riktigt långsam och samlad trav. Korrektheten i att använda sig av ryggning kan man ju ifrågasätta, men vi hittade en övning som bestod av ryggning-trav-ryggning som verkade ganska effektiv för att få upp samlingen och ner hastigheten på traven. Så tills vidare är jag nöjd och tänker prova nån gång till så får vi se vad det kan ge eller inte.

Satt i stallet med Ida och dregglade efter WE (working equitation) med de fantastiska hästarna som har både samling bärighet och explosivitet! Tänk om Brynjar kunde hitta en sån balans! Man kan ju undra hur Brynjar skulle utvecklas om man skolade honom efter det i stället. Kanske nåt att prova leka med när vi får paddock vem vet.